Alltid när det pratas om att skatterna ska sänkas och att folk måste börja betala för sig själva när de vill ha sjukvård t.ex., så får man höra: ”Hur blir det med de som inte kan ta hand om sig själva då?”.
För det första så rör det som om en försvinnande liten del av befolkningen som är så gravt handikappade att de inte kan försörja sig själva. En så pass liten del av befolkningen att det knappast motiverar kraftigt subventionerad sjukvård åt alla.
För övrigt så är mitt svar enkelt: Det är de anhöriga som får ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva. Om inte ens de anhöriga är villiga att ta hand om sina egna, varför ska då alla andra människor tvingas göra det genom beskattning?
Dessutom minns jag ett avsnitt av SVT-Debatt för något år sedan där de pratade om hur fantastiskt berikande det var att ha barn med Downs syndrom och liknande, och att dessa funktionshindrade och mentalt handikappade barn var så givande och hade gett dem så mycket. Det tycker jag låter alldeles fantastiskt bra! Och därför vill jag inte frånta dessa föräldrar, och andra i liknande omständigheter, den extra berikning det kan ge dem att få stå för alla kostnader själva som det innebär att ha t.ex. handikappade barn.
Och som sagt: Om inte föräldrarna eller andra anhöriga till funktionshindrade barn vill ta hand om dem, så varför ska då resten av samhället göra det?
Nu finns det säkert några som tror att jag är en fruktansvärt hemsk människa som inte vill ha handikappade människor i samhället, men så är det inte alls! Jag har inga som helst problem med att det finns människor med handikapp, och jag tycker att de har rätt att leva så fulla liv som möjligt, men jag anser inte att samhället har ett kollektivt ansvar för dessa individer, utan att det är de anhöriga, och i första hand föräldrarna, som ska ta det ekonomiska och sociala ansvaret för dem.
Fortsätt läsa