Därför är partisympatiundersökningarna sannolikt manipulerade

Feministiskt Initiativ kuppades förmodligen in i EU-parlamentet. På bilden ser vi dess talesperson, alkoholisten Gudrun Schyman, bränna upp 100 000 kronor för att bevisa att hon är en idiot. (Yeah, som om vi inte redan visste det.)

Ingen har väl missat att vi för en månad sedan hade val till Europaparlamentet. Ingen har väl heller missat att Feministiskt Initiativ fick nästan hela 5,5 procent av rösterna i det valet. Hur gick det till egentligen? Fi har varit mer eller mindre ett promilleparti från begynnelsen fram till Europaparlamentsvalet i år. Men plöstligt bara veckor innan valet får partiet ett oförklarigt uppsving i opinionen. Vad kan det ha berott på?

Inom psykologin finns det ett välstuderat och välbelagt begrepp som kallas för sociala bevis, som innebär att vi människor tenderar att betrakta hur andra människor agerar för att få ledtrådar om hur vi själva ska agera, i synnerhet i tvetydiga situationer där vi är osäkra, vilket kan leda till s.k. flockbeteenden.

Ett exempel: Om vi ser massor av positiva recensioner för en ny film, eller ännu hellre, hör våra vänner prata om den i väldigt positiva ordalag, då är sannolikheten god att vi ska resonera: ”Jag borde nog ta och kolla in den här filmen som alla surrar om.” Filmen har då fått tillräckligt med sociala bevis i våra ögon.

Att det här med att köpa till sig sociala bevis existerar är något som vi redan sett prov på i USA. Det har nämligen avslöjats att Barack Obama har hela 19,5 miljoner falska Twitter-följare för att ge sken av att han är populärare än vad han verkligen är. Men sker samma sak i Sverige? Och även med partisympatiundersökningar?

Vi svenskar behöver lära oss att ta ansvar för oss själva

För ett par veckor sedan rapporterade (S)(V)T om att: Var tredje svensk vill ha fettskatt.

”En undersökning som SVT har gjort visar att en majoritet av svenskarna vill att staten gör något för att förhindra övervikten.”

Varför ska staten göra något för att förhindra övervikten? Ens vikt är ens eget ansvar. Om man är missnöjd med sin vikt så är det upp till en själv att utarbeta strategier som tar en ner till den vikt man önskar.

”Och nu visar SVT:s undersökning att svenska folket också vill att staten tar mer ansvar för att förhindra övervikt med ekonomiska styrmedel. Enligt en Sifoundersökning som SVT låtit göra ställde sig 53 procent av de tillfrågade positiva till det. Och en knapp tredjedel ställde sig positiva till att införa en fettskatt som den i Danmark.”

Hur kommer det sig att tidigare generationers svenskar har kunnat hålla vikten, men att dagens svenskar nu behöver att staten agerar förälder och sätter gränser genom lagstiftning? Patetiskt! Tidigare generationer skulle skämmas om de såg vad dagens svenskar har reducerats till.

Tack och lov är våra politiker för en gångs skull vettiga och säger nej till fettskatten.

Men den viktiga och intressanta frågan att ställa sig är varför det har blivit så här? Varför har tidigare generationers svenskar lyckats hålla sig smala, friska och vid liv, utan statligt förmynderi, utan en massa pekpinnar från Livsmedelsverket, och utan förbud från politiskt håll?

Svaret är mycket enkelt – den socialdemokratiska välfärdsstaten.

När sociala skyddsnät och trygghetssystem utvecklas så börjar i princip staten att ta hand om folket; att lösa folks problem åt dem och att försörja dem. Och när man som medborgare blir omhändertagen på det sätt som välfärdsstaten gör, så blir de flesta med tiden helt enkelt bortskämda och passiva, och glömmer bort hur de ska ta hand om sig själva och hur de ska lösa sina egna problem. Den mentala mognad som kommer som ett resultat av att man är tvungen att kämpa för sin egen överlevnad berövas människor i ett välfärdssamhälle.

När det gäller svenska folkets önskan om en fettskatt, så beror den på att vi vill slippa ta ansvar för oss själva. En anledning till att vi är så villiga att låta staten ta ansvar är att det är smidigt. Då slipper vi tänka och agera själva och kan passivt ta emot statens omhändertagande, och när vi misslyckas med våra viktnedgångar så kan vi skylla på staten. Vi skjuter över vårt eget ansvar och våra egna misslyckanden på staten. Praktiskt! Patetiskt!

Jag tycker precis tvärtom. Jag vill ha mer frihet! Jag vill att allt ska bli billigare! Folk får välja själva om de vill äta oxfilé, blomkål, en Dubbel Daim, eller en chipspåse till middag. Jag väljer vad jag vill ha, och andra får välja vad de vill ha, och vi får alla leva med och ta ansvar för konsekvenserna av våra val själva.

Jag kan faktiskt inte förstå varför det finns så många glädjedödare i Sverige. Som år 2001 när smällarna förbjöds. Jag kan ge mig fan på att det var en handfull individer som var för lata och för dumma för att begripa eller orka ta reda på hur man ska hantera smällare som smällde bort ett par fingrar och ögon, och vips så började det tjutas om förbud. Och eftersom det här är Sverige, landet där allt som kan innebära minsta lilla fara måste förbjudas, så förbjuds naturligtvis smällarna. Ett fåtal lyckades alltså som vanligt med att glädjedöda för flertalet.

I ett friskare och vettigare land så hade makthavarna (som på den tiden var Socialdemokraterna), istället sagt blankt nej och insisterat på att folk skulle ta ansvar för sig själva. De borde ha talat om för folk att de som är för klumpiga eller för korkade för att hantera smällare ska ge fan i att köpa dem, medan andra som klarar av att hantera smällarna skulle få fortsätta att inhandla dem vid nyår och påsk. (Fast med ett lite vänligare ordval än de jag precis använde.) 😉

I ett fritt land som är värt namnet så ska befolkningen vara fria att göra sina egna val. Men med frihet kommer ansvar, och för att kunna ta ansvar så måste man vara mentalt mogen och ha lärt sig hur man tar ansvar – alltså exakt de egenskapar som den socialdemokratiska välfärdsstaten hämmar utvecklingen av. Tack vare att allt fler människor inte längre kan ta ansvar för sig själva och hantera friheten, så har vi istället för mer frihet fått allt färre friheter, och nu vill alltså var tredje svensk begränsa sin frihet ytterligare genom att införa en fettskatt… Suck!

Ett annat problem med en straffskatt är också att folk lurar sig själva. En straffskatt kommer inte att hjälpa. De som idag vräker i sig saker som är onyttigt kommer att fortsätta göra det även om staten börjar straffbeskatta onyttiga produkter. Den enda skillnanden är att folk kommer att bli tvungna att betala mer för sina ohälsosamma kostvanor. FAIL!

När ska vi lära oss att det inte finns några genvägar? Tyvärr lever vi i en kultur som är helt besatt av tanken på en ”quick fix” till allting. Blaskor som Aftonbladet och Expressen har nästan dagligen en löpsedel där ”5 enkla steg till en fastare mage”, eller ”Skaffa den perfekta beach-kroppen på bara 3 veckor” utlovas. Den typen av utfästelser är nästan alltid en villfarelse.

En annan sak som vi måste banka in i huvudena på oss själva är att staten inte är vår förälder eller vår polare. Om du tror att socialdemokrati och välfärd fungerar, och att de minsann har fungerat förut, så har du fel! Socialdemokrati och välfärdsstaten har aldrig fungerat. Problemet är dock att det tar ett par decennier innan skadeverkningarna av den börjar synas, och det är de skadeverkningar vi kan se prov på när folk t.ex. överbelånar sig vid husköp, så till den grad att de inte klarar ekonomin om räntorna stiger. Det är ett utslag av den socialdemokratiska välfärdsstatens skadeverkningar när folk inte längre begriper att de inte kan låna hur mycket pengar som helst.

Dessutom så kan du inte lita på att staten ska ta hand om dig. Vi måste lära oss att ta hand om oss själva. Du har väl inte redan glömt bort svininfluensan och Pandemrix-vaccinet som gett många svenska barn biverkningar i form av narkolepsi, ansiktsförlamning och rubbad känsel, tack vare statens massvaccinering år 2009. Det är samma stat som vi nu är beredda att överlämna ansvaret för vår viktreglering åt genom fettskatten.

Du har väl inte heller glömt Tsunamikatastrofen i Thailand år 2004, när den socialdemokratiska regeringen sket fullständigt i det svenska folket och fortsatte fira jul medan andra länder såg till att hjälpa sin egen befolkning. (Du kan läsa mer om det här och här.) Exakt hur svinigt den socialdemokratiska regeringen betedde sig lär vi aldrig få veta sanningen om, eftersom regeringen vill mörka bevisen på de så kallade Tsunamibanden genom att sekretessbelägga dem i 70år! Är det en sådan regering du vill anförtro din kroppsliga hälsa åt med en straffskatt?

Som sagt, staten är inte din polare eller din förälder. Du kan inte lita på att staten ska ta hand om dig. Vi måste lära oss att ta hand om oss själva.

Den som är intresserad av att läsa mer om den mentala omognad som växt fram i Sverige, och som har lett till förbudshets i jakten på falsk trygghet, rekommenderas att läsa boken ”I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet” av psykiatern David Eberhard.