Pär Ström debatterar sin nya bok “Mansförbjudet”

I samband med släppet av hans nya bok “Mansförbjudet”, så framträdde jämställdhetdebattören Pär Ström i TV4 Nyhetsmorgon, där han debatterade boken mot den rasistiske Kawa Zolfagary, som i en artikel tidigare i år skrev att vita män ska ”lämna plats”.

Notera också hur Tilde de Paula agerar extradebattör genom att enbart ifrågasätta Pär Ström och aldrig Kawa Zolfagary. Två mot en! Typiskt skev svensk propaganda-TV!

Sändes: 2012-09-18

Köp Pär Ströms nya bok “Mansförbjudet”: http://genusnytt.wordpress.com/2012/09/18/min-bok-mansforbjudet-ar-nu-slappt/

Ladda ned Pär Ströms förra bok ”Sex feministiska myter” gratis: http://www.dnv.se/mou/feministiska_myter.htm

UPPDATERING:

Här följer två radiointervjuer med Pär Ström om boken “Mansförbjudet”, där han får möjlighet att utveckla sina ståndpunkter och fördjupa sina resonemang ytterligare:

• Män diskrimineras mer än kvinnor enligt Pär Ström
• Bok om könsdiskriminering av män

Vem ska ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva?

Alltid när det pratas om att skatterna ska sänkas och att folk måste börja betala för sig själva när de vill ha sjukvård t.ex., så får man höra: ”Hur blir det med de som inte kan ta hand om sig själva då?”.

För det första så rör det som om en försvinnande liten del av befolkningen som är så gravt handikappade att de inte kan försörja sig själva. En så pass liten del av befolkningen att det knappast motiverar kraftigt subventionerad sjukvård åt alla.

För övrigt så är mitt svar enkelt: Det är de anhöriga som får ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva. Om inte ens de anhöriga är villiga att ta hand om sina egna, varför ska då alla andra människor tvingas göra det genom beskattning?

Dessutom minns jag ett avsnitt av SVT-Debatt för något år sedan där de pratade om hur fantastiskt berikande det var att ha barn med Downs syndrom och liknande, och att dessa funktionshindrade och mentalt handikappade barn var så givande och hade gett dem så mycket. Det tycker jag låter alldeles fantastiskt bra! Och därför vill jag inte frånta dessa föräldrar, och andra i liknande omständigheter, den extra berikning det kan ge dem att få stå för alla kostnader själva som det innebär att ha t.ex. handikappade barn.

Och som sagt: Om inte föräldrarna eller andra anhöriga till funktionshindrade barn vill ta hand om dem, så varför ska då resten av samhället göra det?

Nu finns det säkert några som tror att jag är en fruktansvärt hemsk människa som inte vill ha handikappade människor i samhället, men så är det inte alls! Jag har inga som helst problem med att det finns människor med handikapp, och jag tycker att de har rätt att leva så fulla liv som möjligt, men jag anser inte att samhället har ett kollektivt ansvar för dessa individer, utan att det är de anhöriga, och i första hand föräldrarna, som ska ta det ekonomiska och sociala ansvaret för dem.

Axess-seminarium: Konsensus och homogenitet i den svenska debatten

Ett samtal om konsensus, åsiktspluralism och grindvakter.

Samtalsledare är Johan Lundberg, chefredaktör på Axess. Medverkande: Sakine Madon, redaktionschef Newsmill, Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter, Mikael Jalving, historiker och författare till Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike.

Se till att inte missa Fredrik Lindström som från åhörarplats har en del vettigt att säga mot slutet av seminariet.

Spelades in: 2011-05-19

När den här videon dök upp förra sommaren kommenterade jag seminariet på följande sätt på Axess-bloggen:

MINA REFLEKTIONER KRING AXESS-SEMINARIET ”JU MER VI ÄR TILLSAMMANS”:

MIKAEL JALVING – EN FRISK FLÄKT

Notera hur eldigt och passionerat dansken Mikael Jalving talar jämfört med svenskarna Björn Wiman och Sakine Madon. Underbart! Hade Jalving varit från Mellanöstern eller från Afrika, så hade rasisterna sagt: ”Du ser ju hur de där utlänningarna är, de blir bara aggressiva när de debatterar”.

Sanningen är att det som gör att vi svenskar ofta är så tysta och försiktiga i jämförelse med praktiskt taget alla andra nationaliteter, är den kroniskt låga självkänslan. I Sverige påstår vi att vi gillar att bli berikade av andra kulturer – vilket är jättebra, för vi svenskar behöver definitivt en rejäl berikning av den danska självkänslan som Mikael Jalving här visar prov på.

Viktigt att tillägga är att invandrare inte alltid har bättre självkänsla än vi svenskar. I många fall är det snarare så att de har lägre självkänsla, men att det framstår som om det vore tvärtom. Det beror på att många invandrare i olika hög utsträckning ser ned på oss svenskar, och därmed framstår det som om de har en starkare självkänsla än vad vi har, eftersom de betraktar oss från ett von oben-perspektiv.

Lösningen är dock inte att vi svenskar ska börja se ned på invandrare, utan det är fortfarande stärkt självkänsla som är den enda hållbara och vettiga vägen framåt.