Israels underrättelsetjänst kallar danskar för ”en fjärt”

Här kommer en känga åt alla er pro-Israel idioter.

Här kommer en känga åt alla er pro-Israel fånar där ute…

Victor Ostrovsky är en tidigare tjänsteman hos den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Efter sin tid med Mossad har han skrivit två böcker om sin tjänstgöring hos underrättelsetjänsten. Strax innan den första av dessa böcker, By way of deception: The making and unmaking of a Mossad officer (1990), skulle släppas, så försökte Israel få boken stoppad genom att anföra att dess publikation skulle ”utsätta agenter ute i fältet för fara” (Gross, 1990).

Hur som helst, i denna bästsäljande bok kan man läsa följande (inscannat original):

”Förhållandet mellan Mossad och dansk underrättelsetjänst är så intim att den är oanständig. Men det är inte Mossads dygd som komprometteras av arrangemanget, det är Danmarks. Och det på grund av att danskarna är under det felaktiga intrycket att, eftersom de räddade många judar under andra världskriget, att israelerna är tacksamma och att de kan lita på Mossad. (Ostrovsky & Hoy, 1990, s. 231) [min översättning]”

Och på nästföljande sida finner man detta stycke (inscannat original):

”Uppenbarligen så håller Mossad inte danskarna i någon högre aktning. De kallar dem för fertsalach, den hebreiska termen för en liten gasbrisering, en fjärt. (Ostrovsky & Hoy, 1990, s. 232) [min översättning]”

Personligen har jag bara varit i Danmark vid ett par tillfällen, men min uppfattning av danskarna är att de är ett mycket trevligt och hyggligt folk.

Sa du att du är pro-Israel?! *BWAHAHAHA!!!!*

Hollywoodproducent förespråkar etnisk homogenitet

Hollywoodproducenten Chuck Lorre ”gillar lika”.

Chuck Lorre, en av TV-världens största producenter och skaparen av succéserier som ”Två och en halv män” och ”The Big Bang Theory” hyllar etnisk homogenitet på sin hemsida. Lorre, som är etnisk jude* och vars riktiga namn är Chaim Levine, skriver så här i ett inlägg:

”Jag skriver detta ”Vanity Card” i Israel. Jag gillar att vara här. Inte på grund av geografin, eller arkitekturen, eller ens historien. Nej, jag gillar det eftersom det är för första gången i mitt liv som jag är omgiven av DNA som är mycket likt mitt eget. Tills jag kom hit, tills jag vandrade runt i Tel Aviv och Jerusalem, insåg jag inte hur mycket min dubbelhelix längtade efter att vara runt liknande strängar. Det betyder dock inte att jag inte ibland gör exakt samma genetiska erfarenhet i Beverly Hills (i synnerhet på kinakrogar på söndagkvällar). Men den rena homogeniteten i Israel överväldigar vilken Kung Pao-sammankomst till överpris på ”Mr Chows” som helst. Polisen, taxichauffören, hotellets concierge, piloten, servitören, skoförsäljaren, den vackra flickan som tittar rakt igenom mig som om jag inte ens existerar – alla judar! Om jag vore tvungen att sammanfatta, skulle jag säga att känslan är som att vara på ett B’nai B’rith-sommarläger som är omgivet av miljontals galna jävlar som hatar ljudet av barn som spelar ”tetherball”, och det enda det stackars lilla lägret har på pluskontot är morskhet och kärnvapen. Hur som helst, så måste jag lita på att min instinktiva och mycket behagliga reaktion är någon sorts evolutionär stamtillhörighets-sak. Någon sorts överlevnadsgen som gör att människor vill vara med sin födelsegrupp. Vilket väcker frågan, varför har jag tillbringat en hel livstid med att röra mig bort ifrån den gruppen? Hur blev Chaim till Chuck? Hur blev Levine till Lorre? Det enda svar jag kommit fram till är detta: När jag som liten pojke gick i hebreisk skola sade rabbinerna regelbundet till oss att vi var det utvalda folket. Att vi var Guds favoriter. Vilket är gott och väl, förutom att jag åkte hem, observerade min familj och, trots min ringa ålder, tänkte för mig själv: ”skit$#@*!.””