Skapare vs Förmedlare

Det här är ett fundamentalt inlägg som vi kommer att ha stor nytta av i framtida analyser på denna blogg.

Det här är ett väldigt viktigt inlägg – ett fundamentalt inlägg – som vi kommer att ha stor nytta av när vi försöker begripa ämnen som vi kommer att ta itu med i framtida inlägg på denna blogg. Så se till att du beriper vad jag menar, och att du lägger informationen på minnet.

Det jag vill göra er uppmärksamma på är en exceptionellt viktig distinktion mellan vad jag vill kalla Skapare vs Förmedlare. Men i min terminologisering av dessa ord, så vill jag ge respektive ord en vidare betydelse än vad vi vanligtvis förknippar med dem. Jag använder alltså Skapare vs Förmedlare som paraplytermer i denna kontext.

Skapare är inte enbart de som skapar ideologier, utan också de som är de drivande bakom en viss agenda.

Skapare är, enligt min definition och i denna kontext, inte enbart skapare av idéer och ideologier, utan också de som driver en viss agenda. Så Skapare är dels personer som faktiskt utformar en ideologi, men kan också vara helt andra personer som inte nödvändigtvis skapade en viss ideologi från början, men som driver denna ideologi som en hjärtefråga, eller som ett affischnamn på en nationell eller internationell arena. Exempel på Skapare kan vara till exempel politiker, författare, journalister, eller förmögna personer som investerar stora summor och sitt namn i att sprida en viss ideologi.

Förmedlare är, enligt min definition och i denna kontext, de som enbart vidarebefordrar det som Skapare producerar. De har alltså inte själva tänkt ut de idéer och den ideologi de förmedlar, utan de är bara personer som mer eller mindre ”papegojar” någon annans idéer, ideologier, påståenden, tankar, och slutsatser, och så vidare. Exempel på Förmedlare kan även här vara till exempel politiker, författare, journalister, men även bloggare och debattörer.

Feminism och välfärd bygger på exakt samma lögnaktiga ideologiska fundament

Feminism och välfärd är två sidor av exakt samma mynt.

En stor del av vår befolkning har enorma problem med att vara stringenta i sitt tänkande. Detta märks inte minst när det gäller de individer som förvisso begriper att feminismen primärt bygger på lögner, men som samtidigt inte kan begripa att även välfärden gör det.

Feminister påstår till exempel att kvinnor får lägre lön för samma jobb, men i sin bok Sex feministiska myter: Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund, som kan laddas ned gratis från förlagets hemsida, så visar Ström (2011) att detta enbart är en feministisk lögn. Ström förklarar att den lönediskrepans som finns mellan män och kvinnor beror på en rad olika faktorer som inte har ett dugg med diskriminering att göra, som till exempel: Antal arbetade timmar, utbildningsnivå, arbetets svårighetsgrad, erfarenhet, grad av uppoffringsvilja, etcetera.

Pär Ström krossar feministiska lögner i sin bok Sex feministiska myter: Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund (2011).

Låt oss betrakta ett illustrerande exempel med antal arbetade timmar som avgörande faktor. Ponera att en manlig och en kvinnlig anställd har exakt samma timlöm för exakt samma arbete, men att mannen har valt att jobba heltid medan kvinnan valt att jobba halvtid. Resultatet av dessa val blir att ett lönegap uppstår och att mannen tjänar dubbelt så mycket som kvinnan, men detta beror inte på diskriminering, utan på att de valt att jobba olika antal timmar.

Det är dock den här ovanstående typen av skillnader som feministerna ljuger om och försöker få det till att det har med diskriminering att göra. På exakt samma sätt ljuger välfärdshallickarna när de påstår att det är ”social orättvisa” med lönediskrepanser, trots att dessa i regel uppstår som en naturlig följd av olika utbildningsnivåer.

Vanligtvis räknas inte välfärden till de kulturmarxistsiska ideologierna, men bör, som visas i detta inlägg, inlemmas bland dem. I kulturmarxistiska ideologier delar man upp befolkningen i olika grupper och sedan spelar man ut dessa mot varandra – ofta med rena lögner. När det gäller feminism så är det män mot kvinnor, och när det gäller välfärden är det i huvudsak högutbildade mot lågutbildade.

Feminism can suck a hill of dicks (and vaginae).

Den här videon är så jävla bra och jag tycker att den förtjänar att lyftas fram i ett eget inlägg. Se och njut!

Jag har lösningen på det här med kvotering

Som ni säkert redan vet så talas det från politiskt håll om kvotering. Nu senast så var det vår finansminister Anders Borg som sa att han öppnar upp för könskvotering. Tanken är att de ska könsdiskriminera män i jämställdhetens namn. Sug på den ett tag! Alltså, män och kvinnor ska inte ha samma möjligheter att nå bolagsstyrelser, utan männen ska diskrimineras till förmån för kvinnorna. Och sen har de mage att kalla det för jämställdhet!?

Sen har det dessutom fastslagits av både den tidigare socialistiska- och den nuvarande borgerliga regeringen att jämställdhet betyder 50/50 fördelning mellan män och kvinnor, vilket också är helt idiotiskt, då det inte har något med jämställdhet att göra alls. För om människor får välja fritt så blir det för det mesta inte någon exakt 50/50 fördelning någonstans. Alltså har de ingen respekt för människans fria vilja.

Vem ska ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva?

Alltid när det pratas om att skatterna ska sänkas och att folk måste börja betala för sig själva när de vill ha sjukvård t.ex., så får man höra: ”Hur blir det med de som inte kan ta hand om sig själva då?”.

För det första så rör det som om en försvinnande liten del av befolkningen som är så gravt handikappade att de inte kan försörja sig själva. En så pass liten del av befolkningen att det knappast motiverar kraftigt subventionerad sjukvård åt alla.

För övrigt så är mitt svar enkelt: Det är de anhöriga som får ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva. Om inte ens de anhöriga är villiga att ta hand om sina egna, varför ska då alla andra människor tvingas göra det genom beskattning?

Dessutom minns jag ett avsnitt av SVT-Debatt för något år sedan där de pratade om hur fantastiskt berikande det var att ha barn med Downs syndrom och liknande, och att dessa funktionshindrade och mentalt handikappade barn var så givande och hade gett dem så mycket. Det tycker jag låter alldeles fantastiskt bra! Och därför vill jag inte frånta dessa föräldrar, och andra i liknande omständigheter, den extra berikning det kan ge dem att få stå för alla kostnader själva som det innebär att ha t.ex. handikappade barn.

Och som sagt: Om inte föräldrarna eller andra anhöriga till funktionshindrade barn vill ta hand om dem, så varför ska då resten av samhället göra det?

Nu finns det säkert några som tror att jag är en fruktansvärt hemsk människa som inte vill ha handikappade människor i samhället, men så är det inte alls! Jag har inga som helst problem med att det finns människor med handikapp, och jag tycker att de har rätt att leva så fulla liv som möjligt, men jag anser inte att samhället har ett kollektivt ansvar för dessa individer, utan att det är de anhöriga, och i första hand föräldrarna, som ska ta det ekonomiska och sociala ansvaret för dem.