Därför är välfärden helt ohållbar

Detta är en varning till alla välfärdstorskar.

Jag kommer förmodligen att göra en del folk jävligt förbannade med detta inlägg. Jag har inte för avsikt att göra det, men det kan nog bli den oundvikliga konsekvensen i några fall, i synnerhet när det gäller folk som är beroende av välfärden. Det finns en risk att ni som tillhör den kategorin kommer att ha så svårt att ta till er av det jag här kommer att skriva; att ni kommer att bli arga och sluta läsa; vägra ta till er av budskapet och be mig dra åt helvete.

Ni som är välfärdstorskar kommer att drabbas hårdast när systemet oundvikligen kollapsar, och således kan det innebära katastrofala konsekvenser för er om ni avfärdar denna text oreflekterat. Men om ni däremot tar till er av slutsatsen i den, så har ni goda möjligheter att förbereda er finansiellt och mentalt för den förestående kollapsen.

Jag vill därför uppmana er att motstå eventuella, negativa, känslomässiga reaktioner för er egen skull. Blir ni arga och/eller känner er hotade av konklusionen i denna text, råder jag er alltså att inte bara avfärda den oreflekterat, utan låta det gå några dagar så att känslorna får svalna, för att därefter återkomma till texten och analysera den argument för argument.

Vidare till själva inlägget… Jag behöver dock presentera det i omvänd ordning, med mina två centrala argument först efter följande viktiga avstickare:

Sionistdemokraterna finns bland de som stenhårt säljer in myten om att ”invandringen urholkar välfärden”.

Det finns en myt som florerar i det invandringskritiska samtalet, såväl bland ”vanligt folk” i kommentarsfälten som bland välrespekterade och väletablerade skribenter; en myt som har hittat ända in i riksdagen tack vare Sverigedemokraterna – myten om att ”invandringen urholkar välfärden”.

Okej, innan ni beger er raka vägen till kommentarsfältet för att ställa diverse psykiatriska diagnoser på mig, var vänliga och gör mig en tjänst och läs klart hela detta inlägg så att ni får ta del av mina argument till varför jag anser att det är en myt först. Jag skriver som sagt detta inlägg för att förvarna er om en oundviklig systemkollaps, och i gengäld ber jag er att ta till er mina argument innan ni presenterar era eventuella invändningar. Om ni därefter fortfarande tycker att jag har fel så får ni gärna förklara konkret varför ni tycker det.

Ja, vi har en massinvandring till Sverige, men urholkar den verkligen välfärden? Det finns de som menar att om vi stoppar invandringen – eller rent av repatrierar invandrarna – så kommer det att finnas hur mycket pengar som helst till att satsa på välfärden. Är dessa påståenden korrekta?

För att ta reda på det så behöver vi först veta hur mycket invandringen faktiskt kostar. Den mest aktuella uppgiften visar att invandringen innebär en nettokostand på motsvarande sju procent av BNP (Tullberg, 2014). Är sju procent av BNP mycket eller litet? Urholkar en nettokostnad för invandring på motsvarande sju procent av BNP verkligen välfärden?

Ekonomidocent Jan Tullberg uppger i sin bok Låsningen att invandringen utgör en nettokostnad motsvarande sju procent av BNP. Bara några månader innan boken gavs ut hävdade han i en artikel på Newsmill att invandringens kostnad motsvarade bara två procent av BNP. Jag försöker inte med detta insinuera att han ljuger eller överdriver, utan konstaterar bara att det är en anmärkningsvärd höjning på 250 procent som han gör på kort tid genom ett annat sätt att räkna på.

En hyfsad analogi man kan göra är att jämföra med ens egen privatekonomi. Ponera att jag varje månad tar sju procent av din lön, dvs om du tjänar 10.000 kr så tar jag 700 kr av dig, urholkar jag då verkligen din ekonomi? Svaret varierar naturligtvis mycket beroende på vem man frågar, men för de allra flesta lär det inte vara några större problem.

Alltså är hävdandet av att ”invandringen urholkar välfärden” ett högst tveksamt påstående.

Men om vi för argumentationens skull tänker oss att vi repatrierar alla invandrare och får behålla de motsvarande sju procent av BNP som massinvandringen kostar oss (repatriering är ingenting jag förespråkar), då kommer vi naturligtvis få tillbaka resurser att satsa i välfärden, men hur länge skulle dessa pengar räcka? Inte särskilt länge, vilket klargörs av mina två centrala argument som här följer.

Välfärden är helt ohållbar av två anledningar:

1. Sveriges befolkning sjunker utan invandring vilket leder till mindre skatteintäkter.
2. Vi lever allt längre vilket leder till allt högre skatteutgifter.

Ovanstående är mycket enkel matematik och det är en ekvation som absolut inte går ihop.

Om polletten ännu inte trillat ned så kommer här förtydliganden av punkterna ovan:

Nativiteten i Sverige är under ersättningsnivå vilket innebär att befolkningsmängden sjunker utan invandring, vilket i sin tur innebär allt färre skattebetalare och allt mindre skatteintäkter.

1) Nativiteten i Sverige idag är 1,9 barn per kvinna och ersättningsnivån är minst 2,1. Då de flesta invandrare kommer ifrån länder där nativiteten är avsevärt högre än i Sverige, så är det rimligt att anta att dessa drar upp siffran, vilket innebär att vi i ett Sverige med invandrarna repatrierade skulle ha en lägre siffra än dagens 1,9 barn/kvinna.

Detta skulle innebära färre födda barn; ett sjunkande befolkningsantal, och därmed färre skattebetalare. Det skulle alltså finnas en stadigt sjunkande summa pengar till välfärden för varje år som går.

2) Vi lever allt längre. Den prognosticerade livslängden för hälften av alla barn som föds idag är över 104 år. Med dagens pesionsålder på 65 år så innebär det att dessa människor skulle leva på staten i ungefär 40 år. Helt ohållbart! Inte nog med pensionsutbetalningarna, även läkarvårdskostanderna stiger dramatiskt för de flesta människor under de sista decennierna av livet.

Visst är det härligt att vi lever allt längre, men samtidigt kommer det i kombination med den låga nativiteten att knäcka välfärdsstaten, då allt fler ska försörjas av allt färre under nästan ett halvt sekel från pensioneringen och framåt. Det är helt orimligt och helt ohållbart.

Så med antagandet att alla invandrare repatrieras så får vi förvisso motsvarande sju procent av BNP tillbaka att proppa in i välfärden, men vi får också ett scenario där antalet skattebetalare hela tiden minskar, samtidigt som folk som lever längre och behöver pension och sjukvård hela tiden ökar. Alltså kommer de pengar som vi kan spara på en repatriering av invandrarna inte att räcka särskilt länge.

Det finns många goda anledningar till att minska dagens invandringsnivå, men att göra det i tron om att det ska rädda välfärden är en ren fantasi. Kollapsen av nuvarande välfärdssystem är alltså oundvikligt vare sig vi repatrierar invandrarna eller ej. Enda skillnaden är att det går en smula snabbare med invandrarna här.

Som sagt, detta är enkel matematik och en ekvation som absolut inte går ihop.

Så om välfärden inte går att rädda med stoppad invandring, varför finns det då så många som påstår motsatsen? Det finns åtminstone två möjliga svar på den frågan. Dels så kan det handla om ren okunskap, men i många fall kan det nog handla om rena lögner.

Det finns de som lovar guld och gröna skogar – och ännu mera guld – bara vi stoppar invandringen. Det är inget annat än ren och skär lögn.

Det finns propagandister som mycket väl begriper att välfärden inte går att rädda men som ljuger och använder påståendet om att ”invandringen urholkar välfärden” som ett falskt argument för att försöka stoppa densamma. De skiter fullständigt i dig som är beroende av välfärden. De vet att om de kan lura tillräckligt många till att tro att det är sant så kan de kanske få till ett invandringsstopp, men när sedan verkligheten hinner ikapp och välfärden måste avvecklas så kommer de att vidta nödvändiga åtgärder. Och då kommer alla ni som köpte deras lögner om att ”bara vi stoppar invandringen så kommer det att spruta champagne ur kranarna” att få ta smällen av ett obehagligt och skoninglöst uppvaknande.

Så förhoppningsvis så får ni välfärdstorskar en välbehövlig tankeställare av det här inlägget och kan börja förbereda er inför den oundvikliga kollapsen. Om ni istället väljer att avfärda denna vänskapliga varning, så säger jag bara: ”Håll i hatten!”, det kommer att bli stormigt för er framöver…

.

REFERENS:

Tullberg, J. (2014). Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik. Stockholm: Lykeion.

.

Galne Gunnars Blogg har omodererade kommentarsfält och ansvarar inte för innehållet i kommentarerna. I kommentarsfältet har kommentatorn själv juridiskt ansvar för sina inlägg. Läs noga igenom kommentarsreglerna innan du kommenterar.