Därför är partisympatiundersökningarna sannolikt manipulerade

Feministiskt Initiativ kuppades förmodligen in i EU-parlamentet. På bilden ser vi dess talesperson, alkoholisten Gudrun Schyman, bränna upp 100 000 kronor för att bevisa att hon är en idiot. (Yeah, som om vi inte redan visste det.)

Ingen har väl missat att vi för en månad sedan hade val till Europaparlamentet. Ingen har väl heller missat att Feministiskt Initiativ fick nästan hela 5,5 procent av rösterna i det valet. Hur gick det till egentligen? Fi har varit mer eller mindre ett promilleparti från begynnelsen fram till Europaparlamentsvalet i år. Men plöstligt bara veckor innan valet får partiet ett oförklarigt uppsving i opinionen. Vad kan det ha berott på?

Inom psykologin finns det ett välstuderat och välbelagt begrepp som kallas för sociala bevis, som innebär att vi människor tenderar att betrakta hur andra människor agerar för att få ledtrådar om hur vi själva ska agera, i synnerhet i tvetydiga situationer där vi är osäkra, vilket kan leda till s.k. flockbeteenden.

Ett exempel: Om vi ser massor av positiva recensioner för en ny film, eller ännu hellre, hör våra vänner prata om den i väldigt positiva ordalag, då är sannolikheten god att vi ska resonera: ”Jag borde nog ta och kolla in den här filmen som alla surrar om.” Filmen har då fått tillräckligt med sociala bevis i våra ögon.

Att det här med att köpa till sig sociala bevis existerar är något som vi redan sett prov på i USA. Det har nämligen avslöjats att Barack Obama har hela 19,5 miljoner falska Twitter-följare för att ge sken av att han är populärare än vad han verkligen är. Men sker samma sak i Sverige? Och även med partisympatiundersökningar?

Obama är en annan pajas som köpt till sig sociala bevis.

Jag kommer härmed att presentera argument för att partisympatiundersökningarna var manipulerade för att ge Fi det sociala bevis partiet behövde för att bli invalt i Europaparlamentet. Vidare så kommer jag att förfäkta att manipulationer har skett även tidigare för att hålla Sverigedemokraterna tillbaka i riksdagsvalet 2010, genom att frånta dem sociala bevis.

Först är det dock viktigt att påpeka att Europaparlamentetsvalet och riksdagsvalet skiljer sig åt, såtillvida att vid det tidigare så har mindre partier många gånger ett mycket större stöd än vid det senare. Detta gäller även Fi, och mig veterligen är det den enda gången som partiet inte varit ett promilleparti, just vid EU-valet 2009 då de fick drygt 2,2 procent av rösterna. Alltså klart över vad de i normala fall får vid riksdagsval och i opinionsundersökningar.

Men även beaktat denna tillfälliga anomali så är Fi:s framgångar i EU-valet 2014 högst suspekta. Låt oss ta en närmare titt på denna sammanställning av opinionsundersökningarna inför valet. Där kan vi tydligt se att det händer något i opinionen för Fi runt den 12 maj, alltså ungefär två veckor innan valet. Plötsligt började partiet få drygt 4 procent i flera mätningar – alltså exakt det de behövde för att kunna kravla sig över 4-procentsspärren till EU-parlamentet.

Om vi däremot kikar på de mätningar som utfördes veckorna innan den 12 maj, så kan vi se att Fi i genomsnitt hamnar på ungefär samma siffror som i EU-valet 2009, dvs. runt 2,2 procent. Men om vi går tillbaka drygt tre månader från valdagen så kan vi se att de endast fick 0,2 procent av väljarstödet i Novus mätning. På drygt tre månader så lyckades alltså Fi öka storleken på sitt parti med osannolika 2650 procent(!) Och i Sifo:s mätning från samma tid så är Fi så pass litet att de inte ens fick en egen stapel i diagrammet. Faktum är att partiet inte ens nämns i artikeln överhuvudtaget.

Den psykologiska principen om sociala bevis är mycket kraftfull.

Den osannolika uppgång som Fi hade strax innan valet – och som jag menar är manipulerad – har flera psykologiska effekter på väljarna. Först och främst i form av det sociala beviset, som gör att det är nära till hands för en hel del människor att resonera: ”Om så många tänker rösta på Fi, då kanske man skulle ta och kolla in partiet. Kanske kan det vara något för mig också?”. Det skapar också ett visst ”surr” på t.ex. arbetsplatser och i fikarum: ”Har ni sett Fi:s siffror? Vilken makalös uppgång!”. Detta kan skapa en känsla av här kommer något nytt och spännande, vilket ytterligare göder den framgångsvåg som genererar fler väljare.

Sen har vi också det faktum att potentiella Fi-väljare som kanske hade tänkt att rösta på något annat för att inte ha en bortkastad röst, helt plöstligt får hopp: ”Jo, titta de kommer att komma in! Så nu kan jag rösta på dem utan att min röst blir bortkastad.” Allt detta sammantaget ger resultat, vilket Fi:s valresultat och intåg i EU-parlamentet vittnar om.

Här är det dock viktigt att nämna att det finns andra exempel på partier som haft stora uppgångar på kort tid. I riksdagsvalet 2002 så tredubblade Folkpartiet storleken på partiet på sex veckor, men det var efter att de gjorde ett utspel om krav på språktester för invandrare som togs emot mycket väl av väljarkåren. Det fanns alltså en konkret anledning som motiverade partiets ökning. Vad jag känner till så har Fi däremot inte gjort några utspel överhuvudtaget som skulle kunna motivera partiets plötsliga och osannolika uppgång. Dessutom så gick Fp:s väljarandel upp med 200 procent på sex veckor, medan Fi:s väljarandel gick upp med 2650 procent på tolv veckor. Det är en enorm diskrepans både i storlek och trovärdighet.

När det gäller sociala bevis så kan man naturligtvis göra tvärtom också, man kan beröva ett politiskt parti på dem. Där utgör Sverigedemokraterna ett lysande exempel. Ni minns kanske snacket inför SCB:s partisympatiundersökning som skulle presenteras bara några månader innan valet 2010. Veckorna innan den släpptes så preparerades vi medborgare mentalt av media, som stadigt trummade in budskapet om att utfallet av SCB:s undersökning brukar visa hur slutresultatet blir även i riksdagsvalet. Och när den väl släpptes så fick naturligtvis SD bara 3,9 procent (alltså 0,1 procentenhet under spärren), och SCB:s slutsats blev självfallet att SD inte skulle komma in i riksdagen.

Så media preparade oss alltså med att utfallet i mätningen i princip skulle återspegla valresultatet, och sedan rapporterar SCB (vars uppdragsgivare är riksdagen. Hur sugna var de på att få sällskap av SD? ”Not so much!”) att SD inte kommer att komma in… Hmmm…

Den gamle stofilen Lars Leijonborg lyckades lyfta sitt parti med 200 procent genom ett smart utspel – men inte med 2650 procent utan några utspel alls!

För mig som känner till den psykologiska principen om sociala bevis så börjar naturligtvis varningsklockorna att ringa frenetiskt i skallen. För vid den här tidpunkten så låg nämligen SD klart över 4-procentsspärren i många mätningar, och därför var det lite väl lägligt att partiet skulle hamna strax under spärren i SCB:s stora undersökning, i synnerhet då media pumpat ut budskapet om hur viktig den var.

Det hela framstår som ett utmärkt exempel på hur SD:s sociala bevis blev manipulerat och fråntaget dem. Målet skulle då ha varit att få potentiella väljare att tänka något i stil med: ”Äsch, de kommer inte att komma in i riksdagen! Jag kanske ska lägga min röst på något annat parti istället så att den inte blir bortkastad.” Och kanske fanns det en och annan som faktiskt tänkte så, åtminstone när den mätningen publicerades. SCB:s siffor kunde också användas av opinionsbildare och tyckare för att ytterligare erodera SD:s framfart, genom att de kunde låta ungefär så här: ”Klart de inte kommer att komma in! SD är ju rasister, och de flesta svenskar är inte rasister, och det kan vi ju se här nu i SCB:s stora mätning som visar att de hamnar under riksdagsspärren…”

Ni kanske också minns att politiska journalister inför valet 2010 konsekvent besvarade frågan om huruvida de trodde att SD skulle komma in i riksdagen, antingen med ”Nej!”, ”Jag tror inte det.”, ”Jag vet inte.”, eller ”Det vill jag inte svara på.” Detta gjorde de också för att inte ge SD några sociala bevis. Det förefaller nämligen orimligt att de alla verkligen trodde så eftersom partiet till slut fick 5,7 procent i valet, alltså hela 1,7 procentenheter över spärren. Och om de verkligen är så dåliga att de inte kunde förutse detta, varför anlitas de alla fortfarande för att förutspå den politiska framtiden då, när de bevisligen är rätt dåliga på det?

Fi fan asså!

Vi som följt SD i opinionen har förmodligen de flesta av oss lagt märke till att det är betydligt oftare som media tar upp när partiet går ned i undersökningar, samtidigt som det är mycket vanligare att media väljer att ignorera de undersökningar där partiet går upp. Även i detta fall så handlar det om att de tar hänsyn till den psykologiska principen om sociala bevis.

När jag tog en paus från skrivandet av detta inlägg så såg jag av en lycklig slump, eller synkronicitet om man så vill, att Cornucopia? precis har skrivit om att: ”Feministiskt Initiativ har köpt 10 000 följare från Turkiet”. Och visst framstår det som mycket märkligt och suspekt att Fi över en period på tre dagar fick över 10 000 nya Facebook-följare i Turkiet… I Turkiet?! De har alltså gjort precis som Obama och köpt till sig sociala bevis genom falska följare för att försöka ge sken av att de är mer populära än vad de verkligen är.

Nej, Fi:s framgångar på senare tid stinker lika mycket som Gudrun Schyman brukar stinka av alkohol – alltså jävligt mycket!

Mellan 16-18 juni 2014 gick Fi från c:a 0 – 10 000 nya Facebook-följare i Turkiet. Varför skulle 10 000 turkar samtidigt, och helt plötsligt, börja följa ett litet svenskt parti?! Det är mycket suspekt, och det luktar köpta följare lång lång väg. Har Gudrun Schyman råd med sina lådviner nu när hon har spenderat så här friskt på att köpa sociala bevis åt sitt parti? (Källa: Social Bakers)

.

Galne Gunnars Blogg har omodererade kommentarsfält och ansvarar inte för innehållet i kommentarerna. I kommentarsfältet har kommentatorn själv juridiskt ansvar för sina inlägg. Läs noga igenom kommentarsreglerna innan du kommenterar.