
Hollywoodproducenten Chuck Lorre ”gillar lika”.
”Jag skriver detta ”Vanity Card” i Israel. Jag gillar att vara här. Inte på grund av geografin, eller arkitekturen, eller ens historien. Nej, jag gillar det eftersom det är för första gången i mitt liv som jag är omgiven av DNA som är mycket likt mitt eget. Tills jag kom hit, tills jag vandrade runt i Tel Aviv och Jerusalem, insåg jag inte hur mycket min dubbelhelix längtade efter att vara runt liknande strängar. Det betyder dock inte att jag inte ibland gör exakt samma genetiska erfarenhet i Beverly Hills (i synnerhet på kinakrogar på söndagkvällar). Men den rena homogeniteten i Israel överväldigar vilken Kung Pao-sammankomst till överpris på ”Mr Chows” som helst. Polisen, taxichauffören, hotellets concierge, piloten, servitören, skoförsäljaren, den vackra flickan som tittar rakt igenom mig som om jag inte ens existerar – alla judar! Om jag vore tvungen att sammanfatta, skulle jag säga att känslan är som att vara på ett B’nai B’rith-sommarläger som är omgivet av miljontals galna jävlar som hatar ljudet av barn som spelar ”tetherball”, och det enda det stackars lilla lägret har på pluskontot är morskhet och kärnvapen. Hur som helst, så måste jag lita på att min instinktiva och mycket behagliga reaktion är någon sorts evolutionär stamtillhörighets-sak. Någon sorts överlevnadsgen som gör att människor vill vara med sin födelsegrupp. Vilket väcker frågan, varför har jag tillbringat en hel livstid med att röra mig bort ifrån den gruppen? Hur blev Chaim till Chuck? Hur blev Levine till Lorre? Det enda svar jag kommit fram till är detta: När jag som liten pojke gick i hebreisk skola sade rabbinerna regelbundet till oss att vi var det utvalda folket. Att vi var Guds favoriter. Vilket är gott och väl, förutom att jag åkte hem, observerade min familj och, trots min ringa ålder, tänkte för mig själv: ”skit$#@*!.””
Personligen så förespråkar jag inte etnisk homogenitet och behöver det inte för att trivas. Jag är mer än nöjd om vi bara har någorlunda kulturell homogenitet. Så Chuck Lorre är således ”extremare” än jag. Vad jag däremot uppskattar är den kärlek han uttrycker för sitt eget folk, vilket jag tycker att alla folk ska känna och ha rätten att uttrycka för de sina. Det är också en uppfriskande och fräsch bris jämfört med den unkna och ofräscha oikofobi som allenarådande härskar bland oss svenskar. Jag kan bara gratulera Lorre till att han tillhör en minoritet – och dessutom en mycket väl skyddad sådan – som kan ge uttryck för den här typen av åsikter utan att schavotteras.

Chuck Lorre säger alltså ”fuck you” till Aftonbladet och deras töntiga och korkade ”Vi gillar olika”-kampanj
Nästa fråga riktar jag till alla självhatande och självförnekande svenskar: Varför har du – i likhet med Chuck Lorre – tillbringat en hel livstid med att röra dig bort ifrån din egen grupp? Och tror du verkligen att det är psykologiskt hälsosamt att tala ned sitt eget folk och därmed sig själv?
Den sista frågan vill jag rikta till Lorre själv: Är det okej att även andra grupper, som t.ex. etniska svenskar, danskar eller polacker uttrycker sig kärleksfullt om den egna etniska gruppen och det gemensamma kulturella arvet, eller är det ett privilegium som är reserverat bara för det judiska folket och andra minoriteter?
* Jag har sett på nätet att det finns många som tror att man endast kan vara jude genom religionstillhörighet. Det stämmer inte! Man kan även vara etnisk jude. Det finns etniska judar som t.ex. är kristna till tron. De konverterar således till kristendomen men förblir av naturliga skäl etniska judar (då etnicitet inte går att ändra). Sedan finns det folk som föds till t.ex. kristna pursvenskar men som konverterar till judendomen. De blir då religiösa judar men förblir etniska svenskar. Förhoppningsvis reder detta ut eventuella frågetecken och höjer allmänbildningsnivån en välbehövlig smula.
Galne Gunnars Blogg har omodererade kommentarsfält och ansvarar inte för innehållet i kommentarerna. I kommentarsfältet har kommentatorn själv juridiskt ansvar för sina inlägg. Läs noga igenom kommentarsreglerna innan du kommenterar.
Wow.. Fick en enorm tankeställare! Har aldrig sett på problemet sådär. Men betyder inte det att det också är ett fel med integreringen? Alltså att han(/samt många) har aldrig känt sig tillhöra sitt nya land.
@ ekjesper:
Jag tror att du egentligen menar assimilation och inte integration. För när det gäller Chuck Lorre så kan man knappast säga annat än att han är mycket välintegrerad. Han jobbar och är mycket framgångsrik, det är ungefär allt vad integration innebär.
Så detta är inte ett integrationsproblem. Det har snarare med någorlunda övergripande gemensamma kulturella värderingar och erfarenheter att göra. Vi känner oss nära andra människor som tänker och beter sig som vi själva gör, därför att dessa människor bekräftar oss automatiskt bara genom sin blotta existens. Detta är ett psykologiskt faktum som tillhör människans grundläggande natur och det är inget som ens världens bästa integration kan ändra på.
Om vi istället snackar om assimilation, så är den inte enkelriktad, utan dubbelriktad. Det vill säga: Det går inte att assimilera individer som inte vill bli assimilerade. Det måste alltså finnas en vilja hos varje enskild individ att bli assimilerad för att assimilation ska vara möjlig. Och i Sverige existerar det dessutom ingen assimilationspolitik överhuvudtaget eftersom det innebär raka motsatsen till det mångkulturella idealet som staten hyllar.