Jag funderade precis lite på det här med ”Guds vilja”. Som jag förstår det så finns det en hel del religiösa människor som har ”Guds vilja” som förklaringsmodell till precis vad fan som helst, och för mig är det helt ofattbart.
Eller låt mig säga så här: Jag förstår att folk som förklarar obehagliga händelser med ”Guds vilja”, gör det dels för att de tror på det naturligtvis, men framförallt på grund av att det ger dem en falsk känsla av trygghet och mening i en ibland kaotisk och galen värld. Det jag däremot finner helt ofattbart är viljan till att dupera sig själv på det sättet.
Låt oss dra resonemanget om ”Guds vilja” till sin spets:
Ponera att ditt barn blir skjuten i huvudet av en gärningsman – hur kan det vara ”Guds vilja”? Vad är det för en vidrig Gud som vill att ett barn blir skjuten i huvudet?
Och om det verkligen är ”Guds vilja”, då kan man med samma logik säga att Anders Behring Breiviks offer på Utöya också var ett utslag av ”Guds vilja”. Och om det var ”Guds vilja”, är då verkligen Breivik skyldig? Hans kropp är i sådana fall bara Guds verktyg, genom vilken Gud kan genomföra sin vilja. Borde Breivik då inte i sådana fall själv vara oskyldig och därför släppas fri? Då är det ju istället Gud som är den skyldige som ska åtalas och fängslas!
Att utföra ”Guds vilja” måste väl dessutom anses vara en dygd. Borde inte Breivik då belönas för sitt massmord? Kanske med ett Nobelpris som Obama?
Men om vi istället ponerar att det inte var ”Guds vilja” att 69 personer skulle mördas av Breivik, varför drev inte Gud då igenom sin egen vilja för att stoppa Breivik och låta offren leva vidare? Gud påstås ju vara allsmäktig och kunde således ha ingripit och förhindrat massakern, men avstod då tydligen ifrån att göra det. Jävligt juste!
Sen finns det vissa religiösa individer som försöker vara sluga genom att hävda att mord minsann inte är ”Guds vilja”, utan människans ”fria vilja”. Men Gud påstås ju även av dessa individer vara allsmäktig, och då blir återigen frågan vad det är för en monstruös Gud som underlåter sig möjligheten att ingripa och rädda människor från att bli mördade? Gud påstås ju dessutom älska alla människor. Om det är så Gud älskar, genom att låta folk bli mördade, då vill jag mer än gärna att Gud hatar mig.
Föreställ dig för ett ögonblick att du själv hade möjligheten att rädda alla Breiviks offer bara genom din vilja, men att du lät bli. Du skulle förmodligen ha ruskigt dåligt samvete av det, och du skulle förmodligen ha svårt att leva med dig själv. Men hur kunde då Gud låta bli att rädda Breiviks offer? Och hur kan han leva med sig själv och sitt – vid det här laget – riktigt smutsiga samvete?
Jag ni ser ju själva hur idiotiskt det blir om man fullföljer vanföreställningen om ”Guds vilja” till dess logiska slutsatser.
Och du, kom ihåg, om du får cancer i ballen så är det ”Guds vilja!” 😉
UPPDATERING:
Komikern George Carlin om religion – ”Religion is bullshit!”:
Galne Gunnars Blogg har omodererade kommentarsfält och ansvarar inte för innehållet i kommentarerna. I kommentarsfältet har kommentatorn själv juridiskt ansvar för sina inlägg. Läs noga igenom kommentarsreglerna innan du kommenterar.
Galne Gunnars Blogg | Sveriges Bästa Blogg! 
Det där är en urgammal problematisering, inom kristenheten i alla fall. Genom århundraderna har man kommit fram till att gud gav människan den fria viljan och det skulle vara en förklaring till varför gud inte ingriper.. Hur fri nu en vilja kan vara när man som alternativ har helvetet om man inte tycker som guds förespråkare på jorden tycker att du ska tycka. För ska vi vara ärliga; i den mån det nu ens finns nån eller några gudar så är det enda ”beviset” några böcker som människor har skrivit och sammanställt utefter sitt eget tyckande.
@ Varg i Veum:
Exakt! Den fria viljan som ”Gud” erbjuder är egentligen inte någon fri vilja alls eftersom man i princip är tvungen att leva efter Guds vilja. Det är ungefär som att trycka en pistol mot huvudet på någon och säga: ”Gör som jag vill, annars…”. Visst, det är ett fritt val, men knappast med några attraktiva alternativ. Den fria viljan som Gud erbjuder är alltså utpressning, och därmed totalt meningslös. Bullshit är vad det är!
Men om gud är allsmäktig och god och allt är hans vilja så vore allt frid och fröjd. Ja, då skulle man ju inte ens behöva tro på gud som en försvarsmekanism för alla hemskheter, precis som du beskriver. Då måste ju hemska saker ske ändå, för att bibehålla gudstron? Eller så får man se saker i ett längre perspektiv, jag brukar tänka att ur varje sak som sker kommer något gott, som inte skulle skett annars. Om man tex har fyra katter och en dör, då värdesätter man plötsligt de andra tre ännu mer än förut, kelar mer med dem, leker mer med dem, köper extra god Gold Mousse-kattmat till dem osv, så att de fick ett liv som var bättre, iaf ett mer bortskämt liv, än de skulle fått om den ena katten aldrig dött. För att ta ett exempel ur min egen vardag. Sedan är det ju det här med döden, som du tar upp som exempel – i många religioner fortsätter väl livet efter döden, så de som dör ”hämtas hem” av gud, eller så återföds man i annan skepnad osv. Dvs döden är inte nödvändigtvis något ont om man nu tror på detta eviga liv. Vilket jag tyvärr inte gör, men avundas dem som gör det.
@ Tanja B:
Nej! Om gud är allsmäktig och god och allt är hans vilja, så är inte allting frid och fröjd. För då kvarstår frågan om varför Gud låter allt möjligt hemskt inträffa. Varför är det hans vilja att t.ex. vissa människor går kroniskt deprimerade i decennier med självmordstankar och andra blir paraplegiker? Gud påstås ju också älska alla människor… Tydligen inte lika mycket! Om det är så Gud älskar, så vill jag vara hatad av Gud!
Så Gud ser till att hemska saker sker så att vi inte glömmer bort honom, utan bibehåller vår gudstro? Vilket sadistiskt och själviskt as! Tappar du inte respekten för en sådan Gud?
Ja, du brukar tänka… Det är en väldigt positiv inställning som du har, att ”försöka se det goda i varje situation”, och det är jättebra att du har den inställningen, men det betyder dock inte att det alltid faktiskt kommer någonting gott ut allt som sker.
Det där stycket är ”off topic” och inte relevant för resten av vår diskussion, men jag ska ge dig några tankar ändå. Det du beskriver är en allmänmänsklig erfarenhet som jag tror alla kan känna igen sig i; ungefär ”man vet inte vad man har förrän man förlorar det”.
Anledningen till att det sker är att man vänjer sig vid det man har efter ett tag. Jämför med att köpa ett nytt soffbord t.ex. I början är man väldigt nöjd över sitt nya, fina, blanka, skinande bord. Man är extremt försiktig så man inte repar ytan. Man använder underlägg under glasen osv. Men efter en kort tid försvinner nyhetens behag. Så småningom får man en repa på ytan, och ganska snart så är det inte längre jättenoga med hur soffbordet hanteras. Tyvärr kan man se samma mönster även i våra mänskliga relationer.
Även i ett sådant exempel som ditt självupplevda exempel så brukar samma mönster inträffa efter en tid. Initialt sörjer man och tar extra god hand om övriga efterlevande, men så småningom återvänder vardagen där avsaknaden av den avlidna blir det nya normala. Detta är en naturlig och normal process, och livet skulle bli outhärdligt om vi kände samma initiala intensiva sorg i resten av våra dagar. Så jag kan inte hålla med dig om att det är bra, delvis eftersom det är en övergående fas och inte ett permanent tillstånd av återuppväckt uppskattning för de efterlevande, och samtidigt är det ju inte bra för den som dör, eller hur?
Och dessutom tycker jag inte att det ska behövas att någon dör för att vi ska uppskatta dem eller andra som står oss nära. Viktiga människor i våra liv behöver vi regelbundet avsätta tid för att umgås med och uppskatta. Jag antar också att om du hade ett val mellan att ge dina tre katter extra mycket kärlek under en tid eller om du fick behålla din fjärde som gick bort, så skulle du välja att behålla din fjärde alla dagar i veckan, eller hur?
Om det är så himla bra att ”hämtas hem” av Gud, varför inte skjuta sig själv och sina barn i huvudet på en gång och komma till Gud direkt? Paradiset ska ju enligt skrönan vara bättre än jorden, så ”why the fuck wait”?
Dessutom så är det ju inte alla som ”hämtas hem”. Vissa skickas ju ner till helvetet där de får lida i all evighet, eftersom Gud ”älskar” alla sina barn. Dessutom, handlar inte t.ex. Kristendomen om förlåtelse? Varför förlåter då inte Gud även syndarna och tar dem till himlen? Varför straffas vissa och skickas till helvetet? Gud lever med andra ord inte som han lär.
Därför säger jag att Gud kan dra åt helvete, och om han är en god kristen så kommer han att förlåta mig min okunskap och släppa in mig i himlen tillsammans med ett dussin porrblondiner i alla fall… 😉