4 comments on “”Guds vilja”? – Snarare irrationellt självbedrägeri!

  1. Det där är en urgammal problematisering, inom kristenheten i alla fall. Genom århundraderna har man kommit fram till att gud gav människan den fria viljan och det skulle vara en förklaring till varför gud inte ingriper.. Hur fri nu en vilja kan vara när man som alternativ har helvetet om man inte tycker som guds förespråkare på jorden tycker att du ska tycka. För ska vi vara ärliga; i den mån det nu ens finns nån eller några gudar så är det enda ”beviset” några böcker som människor har skrivit och sammanställt utefter sitt eget tyckande.

  2. @ Varg i Veum:

    Exakt! Den fria viljan som ”Gud” erbjuder är egentligen inte någon fri vilja alls eftersom man i princip är tvungen att leva efter Guds vilja. Det är ungefär som att trycka en pistol mot huvudet på någon och säga: ”Gör som jag vill, annars…”. Visst, det är ett fritt val, men knappast med några attraktiva alternativ. Den fria viljan som Gud erbjuder är alltså utpressning, och därmed totalt meningslös. Bullshit är vad det är!

  3. Men om gud är allsmäktig och god och allt är hans vilja så vore allt frid och fröjd. Ja, då skulle man ju inte ens behöva tro på gud som en försvarsmekanism för alla hemskheter, precis som du beskriver. Då måste ju hemska saker ske ändå, för att bibehålla gudstron? Eller så får man se saker i ett längre perspektiv, jag brukar tänka att ur varje sak som sker kommer något gott, som inte skulle skett annars. Om man tex har fyra katter och en dör, då värdesätter man plötsligt de andra tre ännu mer än förut, kelar mer med dem, leker mer med dem, köper extra god Gold Mousse-kattmat till dem osv, så att de fick ett liv som var bättre, iaf ett mer bortskämt liv, än de skulle fått om den ena katten aldrig dött. För att ta ett exempel ur min egen vardag. Sedan är det ju det här med döden, som du tar upp som exempel – i många religioner fortsätter väl livet efter döden, så de som dör ”hämtas hem” av gud, eller så återföds man i annan skepnad osv. Dvs döden är inte nödvändigtvis något ont om man nu tror på detta eviga liv. Vilket jag tyvärr inte gör, men avundas dem som gör det.

  4. @ Tanja B:

    ”Men om gud är allsmäktig och god och allt är hans vilja så vore allt frid och fröjd.”

    Nej! Om gud är allsmäktig och god och allt är hans vilja, så är inte allting frid och fröjd. För då kvarstår frågan om varför Gud låter allt möjligt hemskt inträffa. Varför är det hans vilja att t.ex. vissa människor går kroniskt deprimerade i decennier med självmordstankar och andra blir paraplegiker? Gud påstås ju också älska alla människor… Tydligen inte lika mycket! Om det är så Gud älskar, så vill jag vara hatad av Gud!

    Då måste ju hemska saker ske ändå, för att bibehålla gudstron?

    Så Gud ser till att hemska saker sker så att vi inte glömmer bort honom, utan bibehåller vår gudstro? Vilket sadistiskt och själviskt as! Tappar du inte respekten för en sådan Gud?

    ”Eller så får man se saker i ett längre perspektiv, jag brukar tänka att ur varje sak som sker kommer något gott, som inte skulle skett annars”

    Ja, du brukar tänka… Det är en väldigt positiv inställning som du har, att ”försöka se det goda i varje situation”, och det är jättebra att du har den inställningen, men det betyder dock inte att det alltid faktiskt kommer någonting gott ut allt som sker.

    ”Om man tex har fyra katter och en dör, då värdesätter man plötsligt de andra tre ännu mer än förut, kelar mer med dem, leker mer med dem, köper extra god Gold Mousse-kattmat till dem osv, så att de fick ett liv som var bättre, iaf ett mer bortskämt liv, än de skulle fått om den ena katten aldrig dött. För att ta ett exempel ur min egen vardag.”

    Det där stycket är ”off topic” och inte relevant för resten av vår diskussion, men jag ska ge dig några tankar ändå. Det du beskriver är en allmänmänsklig erfarenhet som jag tror alla kan känna igen sig i; ungefär ”man vet inte vad man har förrän man förlorar det”.

    Anledningen till att det sker är att man vänjer sig vid det man har efter ett tag. Jämför med att köpa ett nytt soffbord t.ex. I början är man väldigt nöjd över sitt nya, fina, blanka, skinande bord. Man är extremt försiktig så man inte repar ytan. Man använder underlägg under glasen osv. Men efter en kort tid försvinner nyhetens behag. Så småningom får man en repa på ytan, och ganska snart så är det inte längre jättenoga med hur soffbordet hanteras. Tyvärr kan man se samma mönster även i våra mänskliga relationer.

    Även i ett sådant exempel som ditt självupplevda exempel så brukar samma mönster inträffa efter en tid. Initialt sörjer man och tar extra god hand om övriga efterlevande, men så småningom återvänder vardagen där avsaknaden av den avlidna blir det nya normala. Detta är en naturlig och normal process, och livet skulle bli outhärdligt om vi kände samma initiala intensiva sorg i resten av våra dagar. Så jag kan inte hålla med dig om att det är bra, delvis eftersom det är en övergående fas och inte ett permanent tillstånd av återuppväckt uppskattning för de efterlevande, och samtidigt är det ju inte bra för den som dör, eller hur?

    Och dessutom tycker jag inte att det ska behövas att någon dör för att vi ska uppskatta dem eller andra som står oss nära. Viktiga människor i våra liv behöver vi regelbundet avsätta tid för att umgås med och uppskatta. Jag antar också att om du hade ett val mellan att ge dina tre katter extra mycket kärlek under en tid eller om du fick behålla din fjärde som gick bort, så skulle du välja att behålla din fjärde alla dagar i veckan, eller hur?

    ”Sedan är det ju det här med döden, som du tar upp som exempel – i många religioner fortsätter väl livet efter döden, så de som dör “hämtas hem” av gud, eller så återföds man i annan skepnad osv. Dvs döden är inte nödvändigtvis något ont om man nu tror på detta eviga liv.”

    Om det är så himla bra att ”hämtas hem” av Gud, varför inte skjuta sig själv och sina barn i huvudet på en gång och komma till Gud direkt? Paradiset ska ju enligt skrönan vara bättre än jorden, så ”why the fuck wait”?

    Dessutom så är det ju inte alla som ”hämtas hem”. Vissa skickas ju ner till helvetet där de får lida i all evighet, eftersom Gud ”älskar” alla sina barn. Dessutom, handlar inte t.ex. Kristendomen om förlåtelse? Varför förlåter då inte Gud även syndarna och tar dem till himlen? Varför straffas vissa och skickas till helvetet? Gud lever med andra ord inte som han lär.

    Därför säger jag att Gud kan dra åt helvete, och om han är en god kristen så kommer han att förlåta mig min okunskap och släppa in mig i himlen tillsammans med ett dussin porrblondiner i alla fall… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s